tågmannen

Säger bara att om du vill läsa nå roligt så kan du gå, klagar bara här.

 

Dagarna blir bara längre och längre, svårare och svårare att hålla uppe humöret, de gör ondare och ondare i armen. Känns som att jag kommer bryta ihop. De jobbiga är när alla säger "ååh tycker så synd om dig, lider med dig.", då känns de bara som att man är i vägen och inte borde vara där för deras skull. 

 

Som idag, på jul, då man måste vara glad så blir de ännu svårare. Hade lust att åka hem vid 6 tiden bara för att ingen skulle tycka synd om mig. För vill inte förstöra dagen för alla andra. Kanske borde ta mig igenom de mesta själv, dra ut och gå eller träna. För då slipper alla se hur ont de gör i armen och då slipper dem oroa sig. Jag är ju ändå inte till så mycket närvaro när jag får ont hela tiden. ( nu lät de här jävligt deppigt, well thats the true). Bryr mig bara mer om andra än mig själv, rent ut sagt( även fast många säkert inte tror de). 

 

Jag borde klara mig igenom det... jag är stark, jag har klarat mig igenom mycket annat så...

 

Vet inte ens varför jag skriver detta om jag inte vill att folk ska bry sig, dock är de dem närmsta som läser detta (iaf vad jag tror) typ 3 stycken. Eller inte bry sig.. men sluta oroa sig. Jag klarar mig, jag är stark. Finns bara tillfällen man vill hugga av armen men istället biter man ihop och klagar lite här.